Tunabor minns

Fjuttis minns (14/3-05): Jo det var vid den tid det var kärnkraftsomröstningstider i Svedala. På Folkets Hus i Tuna hölls en gala för linje 3, dvs kärnkraftsmotståndarna. Själv så var jag vid tiden en långhårig gitarristslusk som något bestyrkt av diverse drycker tänkte leta mig in i lokalen. När jag famlade mig fram i dunklet så framträdde ett musikteaterband, (kan det ha varit Telegrafen? Minnet sviktar en aning…). Personen på scenen höll som bäst på att förklara för publikum att man lika bra kunde klara sig utan el, då undertecknad snavade över vad som visade sig vara elsladden till ljudanläggningen. Mitt i musikteaterartistens utläggning om hur mänskligheten kunde klara sig bra utan elektricitet, så tystnade ljudet...

Det var ingen, INGEN som trodde att jag dragit ur sladden genom en olyckshändelse. Men jag lovar att det var det!

Ha det bra och håll Tunasidan levande!
Per ”Fjuttis” Larsson - fd Daggmar Luring, Pegasus, Gå å Bada, Slapstick, Lynx, Kent Österskogs och diverse andra band.

Ove minns (2/7-01): Semestertider, sista veckan på jobbet, och plötsligt minns jag tre sekunder på 70-talet... En ögonblicksbild av musikalisk lyhördhet... Det var under en konsert som Musikforum anordnade i Stadsbibliotekets hörsal. Jag minns varken året eller bandets namn, men det var en grupp från antingen Kungsör eller Köping, som framförde starkt folkmusik-förankrad musik. Bilden är: Folkvisa - plötsligt börjar gruppens gitarrist leka med lite annorlunda, jazziga ackord. Ett uppskattande sus går genom publiken, gitarristen tittar upp, och ett förvånat leende sprider sig över hans läppar när han märker att publiken noterat och uppskattat hans försynta ackordläggning. Det här är, tycker jag, musikalisk kommunikation på högsta nivå. Minns någon annan än jag detta, och minns någon vad gruppen hette???

Ove minns (11/4-01): Det här är ett minne som känns aningen suddigt, dels beroende på att det inträffade under en tid på dygnet då hjärnan inte är som allra mest alert, och dels för att jag inte tänkt på det på länge. Jag är dock nästan helt säker på att det har inträffat...

Händelsen inträffade under den tid då Annika och jag bodde på Kvarngärdesgatan 8, alltså någon gång under andra hälften av 70-talet. Det var natt, vi låg och sov sött och drömde säkert om det senaste arrangemanget på Musikcaféet, eller något. Då, plötsligt, hörs ett oväsen ute i hallen! Jag vaknar till - håller någon på att bryta sig in?! Det verkar inte bättre. Men det är ingen försynt inbrottstjuv som mixar med låset. Ljudligt muttrande och bankande går han löst på dörren, och lyckas snart få upp den (vilket säger en hel del om kvalitén på trädörrarna och låsanordningarna på Kvarngärdesgatan under den tiden!). Innan jag och Annika hunnit upp ur våra låga sängar är personen redan inne i hallen. Jag hinner i mitt yrvakna tillstånd inte bli rädd, utan skyndar ut för att se vad som händer, tätt följd av Annika.
"Tjuven" står på trasmattan mitt i den trånga hallen, och muttrar högljutt, medan han håller en nyckel i handen. Han verkar aningen förvirrad, minst sagt, och det är vi lägenhetsinnehavare också...

Och då känner jag plötsligt igen honom! Det är ju ingen okänd representant för den undre världen som brutit sig in för att länsa vår bostad (där en sådan representant inte heller skulle finna så mycket av värde!), utan den från Harem, Highbirds, Trastemyrs m fl band kände och ökände saxofonisten Lasse Lindsjö, som för tillfället bor i nästa trappuppgång i huset (ja, i en lägenhet naturligtvis - inte i själva trappuppgången!)! Något säger mig att hr Lindsjö inte är helt nykter, men av hans osammanhängande prat lyckas vi till sist dra den slutsatsen att han just återvänt hem efter en något blöt spelning med Hugo Trastemyrs, och att han helt sonika gått in i fel port, och därefter fått lite problem när han skulle öppna sin lägenhetsdörr - nyckeln verkade plötsligt inte passa! Varvid han förstås inser att det enda som hjälper är lite välplacerat våld, vilket det ju också gjorde, även om lägenheten han kom in i inte alls var hans egen.

Efter några förvirrade minuter lyckas vi få honom att inse misstaget, och han lomar ut igen, för att uppsöka sin egen lya för att där sova ruset av sig. Vi rättmätiga lägenhetsinnehavare går småskrattande till sängs igen - i tryggt förvar bakom en söndersliten trådsmal trädörr, och sover säkert gott.

Som sagt, minnet är aningen suddigt, och om det visar sig att hr saxofonist Lindsjö aldrig i sitt liv bott på Kvarngärdesgatan 8 måste det ju vara fel. Men till dess...

Ove kommenterar: Ja, ungefär så gick det till, men inte riktigt. Jag lovar att komma med den sanna versionen inom de närmaste dagarna. Och Cykel-Putte hade jag totalt glömt!

(2/4-00) Den sanna versionen, ja... Såhär var det:
För mig börjar historien när jag och Mats A kommer gående vid posten på Lohegatan. Där får vi se en man som släpar iväg en cykel som liknar min, ja det är ju min! Vi går fram till honom, börjar prata. Han säger sig ha glömt nyckeln till sin cykel, och ska nu bära hem den. Vid den här tidpunkten borde naturligtvis Mats och jag tagit cykeln ifrån honom, men eftersom varken herr Andersson eller jag någonsin varit några machotyper så beslutar vi oss för att försöka lösa dilemmat på det smidiga sättet - vi erbjuder oss helt enkelt att hjälpa honom. Alltså bär jag min egen cykel nedför Lohegatsbacken till det hus vid backens fot (alltså inte Tuna Torg, som Roger mindes - jag vet knappt var Tuna Torg ligger!) där han för tillfället bor, hos sina föräldrar. Vi hoppas ju att han bara ska ställa ifrån sig cykeln där, men han beslutar sig för att låsa in den i källaren. Vi följer med honom in, och noterar noggrannt vilket rum han låser in cykeln i. Sedan säger vi adjö till cykeltjuven, och låtsas gå därifrån. Men när han försvunnit in i huset vänder Mats och jag tillbaka. Men hur ska vi nu få ut cykeln ur det låsta huset? Jo, vi väljer ut en dörr på måfå och ringer på. I lägenheten bor ett äldre par. Vi förklarar vårt dilemma för dem. De säger sig känna till den man vi pratar om. Men när vi frågar om de kan släppa in oss i källaren blir de tveksamma. De tillhör den generation som har vuxit upp med respekt för lag och ordning och myndigheter, så de bestämmer sig för att ringa polisen för att höra hur de ska göra. Polisen råder dem, klokt nog, att låta oss ta tillbaka min cykel. Alltså blir vi insläppta i källaren. När jag sedan ska låsa upp cykeln hittar jag först inte min cykelnyckel, men till slut får jag fatt i den, låser upp cykeln, och sedan tar vi oss skyndsamt därifrån.

Detta är historien, som jag minns den. Men åren har ju gått, jag undrar hur Mats minns historien... Avslutningsvis kan jag bara säga att jag alltid har önskat att jag kunde ha fått se uttrycket i cykeltjuvens ansikte när han gick ner i källaren för att hämta sitt byte...

Mats ger sin version av händelsen (7/4-00): Jag har inte så mycket att tillägga angående cykelstölden. I mitt minne börjar historien med att vi letade i närområdet efter Oves cykel som var borta. En bit bort såg vi en berusad man släpa på en cykel som såg ut att vara Oves. När vi kom fram till mannen verkade han besvärad över vår nyfikenhet trots att han bedyrade att han bara hade tappat cykelnyckeln. Jag minns att Ove gav mig klartecken på att det verkligen var hans cykel. Vår defensiva strategi växte intuitivt fram ur händelseförloppet. Något kraftfullare agerande var inte tänkbart. Tjuven var till att börja med inte så intresserad av vårt vänliga deltagande i hans besvärliga situation. Han uppmanade oss att ge oss iväg därifrån. Vi fick vara väldigt diplomatiska och lyckades till slut övertala honom om att få hjälpa till och bära iväg med cykeln. Vi hänvisade till att det var tungt och besvärligt för en person. Jag tänkte att det vore enklare om Ove tog upp nyckeln ur fickan och låste upp den, vi hade nog kommit ganska långt med den överraskningseffekten. Men då hade historien slutat här. Nu fortsatte den som sagt var nedför backen.

Det fanns inte så många lägenheter att välja på när vi skulle skaffa hjälp för att låsa upp cykelrummet i källaren. Jag minns med vilken vånda vi väntade på att dörren skulle öppnas. Tänk om det var cykeltjuven som öppnade, vad skulle vi säga då? Han var ju redan tidigare märkbart irriterad på vår närvaro.

I övrigt tror jag Rogers minnesbild med fest-inramningen kan stämma, även om jag inte direkt kommer ihåg det. Men jag tvivlar på det där om att vi skulle köpa groggvirke. Med dom planerna skulle det innebära att vi missade något den kvällen, det borde vi i så fall komma ihåg. Det är missarna man brukar minnas.

Ove berättar, med viss tvekan (11/1-00): Det här borde kanske egentligen kallas "Tunabor minns inte"...

Egentligen är det bara en gång som jag har fått en riktig blackout, och det var nyårsafton 1977. Det var det året då Annika och jag hade varit i USA och Mexico. Vi kom hem till ett underbart vackert, snötäckt Stockholm den 1 december, och började med att slå sönder en flaska mescal på Arlanda... Med i bagaget hade vi även tequila, och den beslöt vi oss för att svepa på nyårsafton, då det skulle vara stor fest i det gula huset med replokaler på Bruksgatan, vid stationen. Förfesten var hemma hos oss på Kvarngärdesgatan, och där satt vi, vilka vi nu var, Lena Backman minns jag... och bet i citroner och tuggade salt och hällde i oss den mexikanska finkelspriten. Det var alldeles för gott och roligt, så när vi gick iväg till kvällens riktiga fest började marken gunga under mina fötter, och sedan är det totalt tomt ett antal timmar framåt. Det sägs att festen var vild, att många var fulla, och att Stefan W blev förbannad för att någon välte hans notställ (Trastemyrs spelade visst). Själv lär jag ha tillbringat hela aftonen liggandes på en matta i Isak & Huliganernas replokal, och när jag började kvickna till lite gjorde jag en klassiker; sa "Jag kan gå själv!" när Janne Persson m fl skulle leda mig ut, varvid jag naturligtvis slog en sjangdåbel kullerbytta nerför den ishala trappan. Väl hemma på Kvarngärdesgatan lär jag ha slocknat på ett visst ställe, med den följden att Annika fick låna grannen Gun-Britts toalett.

Morgonen därpå vaknade jag med en känsla av att ha missat något, och ställde den i mitt tycke just då välmotiverade frågan: "Varför gick vi aldrig på den där festen vi skulle gå på igår??!!" Och detta hände bara ett år efter att jag innehaft ordförandeskapet i den strikt drog- och alkoholfientliga föreningen Musikforum... Ja, herregud...

Sören kommenterar: När jag såg ditt nyårsminne så kom jag att tänka på vår replokal där på Bruksgatan. Vi som började i den lokalen var Isak och Huliganerna, senare repade även Makka Splaff och en period även Trick eller Tom Trick eller vad de hette på den tiden. Telegrafen repade i grannlägenheten och Allan Ladds på andra sidan farstun. På vinden var det ett hårdrockband (tror det var Crystal Pride men jag är inte säker), i alla fall det som jag kom att tänka på var den gången någon fick en droppe oidentiferbar vätska i huvudet i tamburen. Vi kollade taket och det var en fuktfläck där, konstigt eftersom vattnet i huset var avstängt. Det fanns ingen centralvärme så ledningarna hade fryst om de inte stängt av vattnet. Vi hade även problem med el, men det drogs snabbt in nya ledningar om jag inte minns fel.

I alla fall så gick vi upp till hårdrockpojkarna på vinden för att se vad det kunde vara som läckte. De avslutade låten de spelade och sa med viss bestörtning när vi frågade vad det var som droppade från vårt tak, att det nog måste vara deras "piss-skrubb". Personen som hade fått dropparna i huvudet var inte särskilt glad för den upplysningen men grabbarna på vinden lovade att sluta pissa i garderoben och det slutade droppa från taket hos oss.

Undrar om jag vågar minnas om innehållet i skafferiet i den replokalen... naj det är en annan historia.

Stefan kommenterar: Intressant det här med ytterligare ett inlägg om den beramade festen den där nyårsaftonen i Haremlokalen. Jag hade för mig att det var nyåret 1978, men jag tror mer på dig Ove, så låt gå för 1977! Jodå Hugo Trastemyrs eminenta Hipsters spelade, däremot var nog inte musiken så eminent den aftonen, vår basist var i alla fall inte i eminent form och visst jag minns den där incidenten med stället, men det var mitt saxofonställ, nyinköpt dessutom, som demolerades av en av de dansande, som säkerligen varit med på den där festen med den mexikanska spriten, han ramlade nämligen handlöst in bland orkestern. Att jag blev störtförbannad stämmer också...tydligen så förbannad att somliga minns det än idag.... En annan "kul" detalj var att min ytterrock brann upp denna mycket kyliga nyårsafton. Den hängde i köket och antändes av någon lampa där, så jag fick gå hem till Söder i min Trastemyrskostym. I övrigt verifieras Fjuttis story..det misslyckade fyrverkeriet var dessutom en följetong eller...???

Läste också med intresse Sörens berättelse om "skrämseln" på Bowler, det hade jag nästan glömt bort... Jag minns mest de våta Wettex-dukarna på bardisken och klibbet nedanför densamma... Dessutom pianot, som det var absolut förbjudet att spela på, gjorde man det kom personalen och slog igen locket, så det gällde att vara snabb...Och så det famösa pingpongspelet, det första "TV-spelet"!

Annars köpte vi öl på Ringköp på Carlavägen, mittemot Djurgårdskiosken. Det var också ett trevligt ställe att hänga på, Djurgårdskiosken. Svenne (min kompis på den tiden inte att förväxla med S-O som senare gifte sig med syrran) och jag var lite förälskade (för att utrycka sig på ett anständigt vis) i tjejen som jobbade där.

Men om jag ska återgå till ölminnen så är det väl affären på andra sidan bron från vår replokal i Torshälla som sålt mest mellis genom tiderna till mig. Lördag eftermiddag och repa, brukade väl ta en timme innan någon kom på att det vore gott med en mellis, det här var efter resten av bandet slutat vara drogvägrare. Eller om det var när de var det, efter att de åkt från lokalen. Jag minns hur en viss sopransaxofonist och en viss pianist som jag gick på Bowler med brukade retas och säga att "Kling/Sandå kommer" när vi satt och drack öl. Jag fattade aldrig vad Kling eller Sandå skulle på Bowler och göra, de hade inte den läggningen på den tiden. Men jag brukade gör dem glada genom att se rädd ut och försöka gömma min öl under bordet.

Bowler var trevligt på den tiden, det fanns en skrubb där musikanläggningen stod där man kunde gå in och välja sin egen favoritmusik, men man fick passa sig, spelade man något som inte gillades blev det ett jävla liv.

Jag var stammis där i nästan ett år innan vakten (vad hette han? han hade lite skägg och var ganska trevlig för att vara utkastare? var det Ture?) frågade hur gammal jag var, dum som jag var hade jag en ID-bricka (mycket popluärt på den tiden) med mitt födelsedatum på som han läste. Detta hände två veckor innan min 18-årsdag. Så jag gick inte dit på två veckor, hemsk tid.

Anders S fyller i: Jag minns att Stefan berättade om just det där när ni satt på Bowler, och han skrämdes och sa: Sandå kommer! Jag minns förstås också affären (var det inte en tobaksaffär?) i Torshälla. Det var härliga tider!

Kommer nån ihåg julgransstölderna? Vi gav oss ut i skogen sent på kvällen med Backmans farsas mörkblå Volvo 144, knallpulverpistoler och allt, högg en granjävel och knölade ner den i bagageluckan. Sen klädde vi den med en massa junk i vår replokal där ovanför Sucken. Och sen på våren så kastade vi den i ån vid Kvarnfallet (hette det väl - var det inte därifrån Kvarnfjölet fick sitt namn?)

Sörta minns ännu mer: Jag minns julgransstölden 1975... Organiserade vi inte en kasta-ut-julgranen-fest (va-fan-heter-det-nu) och när vi var riktigt packade gick vi och slängde granen i fallet, jo Kvarnfjölet döptes efter Kvarnfallet som ju egentligen bara var ett fjöl...

Men vad hette tobaksaffären i backen mitt emot Tor och bockarna i Torshälla där vi köpte mellis? Och vem var det som tillbringade en natt i replokalen för han knappt vågade gå hem för det var en galning som slog sönder Sucken?

Hans fyller i: Men EN sak kommer jag bestämt ihåg när det gäller julgransstölden! Och det var ju jag som körde en av bilarna så jag var i rimlighetens namn nykter och borde komma ihåg. Jag kommer ihåg att Hvidfeldt inte var så nykter. Och att han var mäkta imponerad av hur vacker julgranen var! Hans största problem var att han skulle försöka komma ihåg var vi hittat granen så han kunde hugga en egen gran till sin familj. Fast det här var på den tiden när han bodde hemma alltså...

Anders Hv mumlar...: Hmmm...Hans har rätt. Jag kan bekräfta att jag var allt annat än nykter den aktuella kvällen. I ett rätt miserabelt skick, faktiskt. Minns mycket väl hur vi pulsade runt i snön (...kallt var det också!) nån stans utanför Torshälla innan vi lyckades såga ned granen. Rätt så fnissiga och lite nervösa också, vi var ju snälla, hyfsat skötsamma unga män och vem ville bli gripen av polisen för granstöld? Har dessutom luddiga minnen av att vi försökte vinscha upp granen med ett rep i lokalen..men jag kan ha drömt det.

Sören igen: Nej Anders du har rätt om hur vi hissade upp granen, vi hade den större lokalen med balkong mot kyrkan så vi tog upp granen den vägen. Men vi var inte utanför Torshälla, vi var ute vid Hugelsta skjutfält halvvägs till Kjula. (Jag vet nästan exakt var det var för jag tillbringade stora delar av min lumpartid i närheten där året efter.) Jag och Kling låg i lumpen när vi gjorde det här så han fick sköta bevakningen, vi hade en gammal brandyxa som vi skulle använda för att hugga granen med. Men den var så slö så vi fick jobba som sjutton för att få loss granen. Tyvärr hade vi glömt ficklampa så vi såg inte särskilt mycket av den, men vi tyckte den var fin där den stod. När vi väl huggit/slitit loss den stoppade vi ner den i bakluckan på en av bilarna, jag tror det var i Backmans pappas Volvo och iväg tillbaka till Torshälla, på vägen tillbaka somnade Hvidfeldt.

När vi väl fått upp granen i lokalen såg vi att den såg för jävlig ut, men Hvito som just vaknat tyckte att den var fin och skulle ta med sin pappa dan efter och sno en till familjen, men eftersom han somnat på vägen hem så visste han inte var vi varit... så jag tror inte de snodde någon julgran.

Jo en sak till om den där kvällen, om det nu var Backmans pappas Volvo vi tog granen i så hörde vi efteråt hur han långt efteråt till sin förvåning hittade granbarr i bakluckan. Han kunde inte förstå var de kom ifrån.

Det var en intressant baklucka det där, jag har ett annat äventyrligt minne från den gången jag försökte åka på den men glömd sätta i fötterna först när jag skulle kliva av. Men den historien kanske kan vänta lite.

Hans igen: Men du Ove! Tänk om nån av oss har ambitioner att bli statsminister typ? Hur går det då om du har offentliggjort vårt brottsliga förflutna? Den enda som antagligen klarar sig är nog Hvidfeldt. För han fnittrade precis hela tiden och var inkapabel att göra nån som helst nytta vad gäller både julgransstölden och efterföljande granklädning...

Sören avslutar: Ingen av oss har en sportmössa att bli statsminister i alla fall, vi har inte varit med i SSU eller Muf sedan vi var 14, vi har haft vanliga jobb, flera av oss lär fortfarande ha det. Vi har säkert chans att bli industriministrar, det kan man ju bli även om man varit stammis på porrklubben uppe vid Odenplan så vad är en julgransstöld mot det. Vi kan ju alltid säga att vi egentligt inte firade jul, eller att vi inte klädde den, såna ursäkter fungerar ju i USA så det borde ju fungera i Sverige.

När det gäller julgransprydnader, så fanns det inte en svart BH som sedermera satt i taket på Bruksgatan?

Sagt och gjort, nämnde person applicerade raketerna i sandhögen i god tid före 12-slaget. När 12-slaget närmade sig församlade sig festdeltagarna på gården för att bevittna spektaklet. Raketspecialisten hade vid den här tiden hunnit förfriska sig så till den milda grad att han inte upptäckte att det plötsligt blivit köldgrader, vilket hade lett till att raketerna frusit fast!

Det hela slutade med att den icke namngivne Harem-medlemmen raglade runt i sandhögen och tände på raketer som inte flög iväg, eftersom dom var fastfrusna, utan briserade runt omkring honom.

Det var även vid denna fest som det bjöds rödkål.

För övrigt så var Shakin Lee Taylor en ganska trist typ med garderobsrasistiska åsikter. Minns tydlig att han ville ha rosa vinyl på sin första singel av den anledningen att i den buskkommunen där han kom ifrån så kallade man svarta för "plattor". Rosa vinyl... Förvisso så spelade han så att hans fingrar formligen sprutade blod, vilket kan hända kan räknas till hans fördel. Fan vet.

Nästa gång skall jag berätta om när jag hyrde ett hagelgevär för att avliva en katt.

Jag skulle vilja tacka Sandå för att han lärde mig grunderna i trummor!

I replokalen vid järnvägsstationen satt Anders med en mindre grupp entusiaster (Gumman, jag och några till) och övade grundtakt genom att slå på knäna samtidigt som Anders med stor inlevelse imiterade trumljuden: dunk, datch, da, dunk-dunk, datch. Dunk, datch, da- dunk-a dunk datch. Det var mycket lärorikt (och pedagogiskt), men när jag sen kom till min fortsatta utbildning som trumelev på ABF i Umeå, fick jag lite svårt att kommunicera med läraren - han kunde inte samma språk utan ville få mig att läsa noter.

(Tunasidan - http://come.to/tunasidan)