Balance
Bakre raden: Roger Pedersen, Ove Wahlqvist, Stefan Wistrand,
Lars Lundin, Ulf Malm
Främre raden: Mats Andersson, Mats Rabe
Historik:
Ove försöker dra sig till minnes:
"Bandet växte fram ur olika löst sammanhållna grupperingar som bar namn som Andersson's Lumpyard,
Skatnäva mm. Dessa grupperingar repade i olika vardagsrum, och spelade oftast improviserad
musik. Den dag Ulf Malm steg in på TBV där vi höll till 1972 slog vi in på en mer
professionell bana. Premiärkonserten gick av stapeln i Eskilstuna biblioteks hörsal den 11
januari 1973. En av de större konserterna var när Balance var förband till Hoola Bandoola Band
i Stålforsskolans aula några år senare, men det var efter min tid, jag minns bara att jag var där
och lyssnade, och blev imponerad av vad jag hörde, men samtidigt lättad för att jag själv inte
stod där på scenen inför den publiken... Hoola var visst lite sura i logen också, hörde jag
ryktas...
Och apropå bilden från Powerhouse - var det inte den spelningen som enligt ett par tjejer i
publiken räddades av det efterföljande jammet, där Malando Gassama lånade mina congas och
visade hur det kunde låta när man spelade på dom...?"
Balance på Powerhouse i Örebro, mars 1973 (eller 1974??).
Anders Hvidfeldt främst bland publiken.
Roger Pedersen berättar: "Vår viktigaste konsert kanske var som förband till Hoola, men den
konsert som blev vårt "genombrott" i Eskilstuna var definitivt den på KFUM 3/3 -74.
Konserten på Powerhouse 5/5-74 var lite speciell. När vi anlände spelades Weather Reportlåtar
som bakgrundsmusik. Minns det som väldigt knäckande att höra en av sina förebilder agera
"förband" på det viset. Lite nervöst också med flera etablerade musiker i publiken. Men dom var
ju rätt snälla mot oss och det var kul att jamma efteråt.
Vi var ganska stolta över att få spela två år i rad på Örebrofestivalen. Det var inga utsocknes
band som fick göra det förutom vi, nämligen 17/6-73 och 16/6-74."
Balance spelar på musikfest i Sommarro, Örebro 1973
Stefan Wistrand berättar: "I början av 1970-talet var vi några likasinnade klasskompisar som i blygsam skala började
våra första trevande steg in i improvisationens mystiska domäner. Vi hade alla mer eller mindre erfarenheter från musikskolan, men där existerade inte den här musiken, så vi hade ingen som lärde oss hur vi skulle göra, utan vi lyssnade och lärde av skivinspelningar. Jag valde saxofonen, för att det var ett instrument som kunde uttrycka starka känslor, dessutom volymstarkt, båda betydande egenskaper, som jag tyckte mitt tidigare val tvärflöjten saknade. Vi var till att börja mycket influerade av svenska instrumentalgrupper som Fläsket Brinner, Arbete & Fritid m.fl. och senare Coltrane, Miles, Weather Report etc. Vi repeterade ofta hemma hos någon, i föräldrarnas vardagsrum när inte någon var hemma och det lät sig göras eftersom vi till att börja med saknade trumslagare. Någon kontakt med föregångare inom Eskilstunajazzen hade vi inte. (Och att Annika Fredriksson var den legendariske eskilstunasaxofonisten Börje Fredrikssons brorsdotter upptäckte vi först senare!). Roger Pedersen tog dock några lektioner för improvisationsläraren Rolf Boström. Omkring 1971 lärde vi känna trumslagaren och slagverkaren Ulf Malm, som hade viss
erfarenhet från tidigare jazzgrupper, bl.a. Way Out, som jag tror var den första riktiga jazzrockgruppen (fusion) i
Eskilstuna, medlemmar var Thomas "Blues" Carlsson, gitarr, Stefan Axelsson, altsax, klarinett, Ulf Lundell (ej att
förväxla med författaren med samma namn), elbas och Ulf Malm, trummor. Jag såg en konsert med dem vid ett tillfälle i
Konserthallen. Den gruppen existerade nog inte så länge och upplöstes vid den här tiden. Jag minns att Malm tog oss med
till stadsbiblioteket och i något musikuppslagverk slog upp en förteckning över de olika s.k. kyrkotonarterna: dorisk,
frygisk, mixolydisk osv. och sa: "Dom här måste man kunna".
Nu började vi bli en riktig grupp och när Mats Rabe kom med på trummor, (bortrövad tillsammans med Ludde från Ofelias
Klagan!?) behövde vi en ordentlig repetionslokal. Det ordnade vi genom att starta en musikcirkel på TBV, som vid den tiden
höll till i ett nybyggt hus vid Fristadstorget. Där fick vi tillåtelse att repa under helgerna, när inga andra kurser var
igång. Jazzrockgruppen Balance var nu bildad och bestod vid starten av följande medlemmar: Mats Andersson, elpiano, Roger
Pedersen, elgitarr, Lars Lundin, elbas, Mats Rabe, trummor, Ove Wahlqvist, fiol, congas, Ulf Malm, timbales, congas, Stefan
Wistrand, sopransax, basklarinett (lånad på obestämd tid från musikskolan).
Namnet tog vi från en LP med finske pianisten Heikki Sarmanto som hette "Counterbalance", en tidig
fusionsplatta. Vi repade flitigt varje helg, ljudlöst när Kalle Örn var på gång..., och tog till slut mod till oss och
kontaktade biblioteket för att ordna vår debutkonsert, som ägde rum i januari 1973 i bibliotekets hörsal (Contrast).
"Pop-jazz på biblioteket uppskattat i Eskilstuna. Hörsalen i biblioteket var nästan fullsatt när åtta (sic!) ungdomar under
ledning av Ulf Malm, Eskilstuna, presenterade pop-jazz på torsdagskvällen" skrev Folket. Vi spelade helt egna kompositioner
och vår inriktning var nu tydligt Miles Davis-influerad ā la Bitches Brew, med musiken upphängd kring basostinaton och
korta rytmiska teman.
I hörsalen gjorde vi även 1973 en spelning som förband till trumslagaren Sjunne Fergers Exit, som då var ett av de stora
fusionsbanden och innehöll musiker som Palle Danielsson, kontrabas, Zbiginiew Namyslowski, altsax med ett förlutet hos
polske kompositören och pianisten Krzysztof Komeda (Rosemary's Baby m.m.) och slagverkaren Malando Gassama från Gambia. Tack
vare Ulf Malms goda kontakter i Örebro gjorde vi spelningar både på Jazzklubben Power House och dess sommarfestivaler 1973
och 1974. Vi var där så ofta att många örebrobor trodde att vi var ett lokalt band! En annan minnesvärd spelning var som
förband till den tidens stora progressiva popband Hoola Bandoola Band med Mikael Wiehe och Björn Afzelius i konserthallen på
Stålforsskolan. Fullsatt hall och en märklig kollision av musikstilar! Mikael Wiehe provade bl.a. min sopransax före
konserten. (Det där om att dom var sura som Ove säger kanske kan stämma, måste i så fall varit efteråt när dom hört oss..jag
menar jazzrock var inte så populärt bland bokstavsproggare, eller minns jag fel...). Balance upplöstes mot sommaren/hösten
1974, när trumslagaren Rabe flyttade till Skåne och en kortare tid ersatts av Anders Karlström, men när också basisten Gunno
Sandahl hoppade av blev det svårt. Hannu Veneläinen var den siste basisten som provades, men då var folk på gång att flytta
från sta'n, utbildningar och sånt.. Det var synd, eftersom gruppen just stod i begrepp att erhålla ett kulturstipendium från
kommunen, efter att pianisten Carl-Axel Dominique skrivit ett rekommendationsbrev, vars inledning löd: "Undertecknad finner
efter genomlyssning av inspelat band att musikgruppen Balance förtjänar all uppmuntran. De knyter an till en tradition i
nutida improviserad musik på ett både ambitiöst och självständigt sätt."
Medlemmar:
- Roger Pedersen - gitarr
- Ove Wahlqvist - fiol, congas (1972-74)
- Stefan Wistrand - saxofoner
- Hans Berggren - elbas (1972-73)
- Gunno Sandahl - elbas (1974-)
- Lars "Ludde" Lundin - elbas (1973-)
- Hannu Venäläinen - elbas (1974-)
- Ulf Malm - percussion (1973-)
- Mats Andersson - elpiano
- Tomas Opava - slagverk (1974-)
- Anders Karlström - trummor (1974-)
- Mats Rabe - trummor
Influenser: Miles Davis, John Coltrane, John McLaughlin, Herbie Hancock, Weather Report.